Disclaimer: Denna text är något osammanhängande, då vi skrivit olika avsnitt. Så en del av texten beskriver Maries upplevelser, andra Rasmus.
Efter sommarorienteringar genomförda i Italien och Frankrike de senaste åren var det dags att testa ett nytt land och få ett ”kryss”. Vi valde därför att denna sommar besöka Swiss O-week – Schweiziska 6-dagars. Tävlingarna avgjordes i Muotatal, ca 60 minuters bilfärd söder om Zürich, eller 130 mil söder om Lund. Stugboendena var redan bokade när vi bestämde oss för att delta så det blev inomhusboende i skolsal – detta föredrogs före tältande, vilket med facit i hand var helt rätt val. Vi fick i vårt klassrum stifta bekantskap med ett antal trevliga Portugiser, även om den viktigaste kommunikationen bestod i att fylla i våra tider i herrelitklassen i tabellen som upprättades på svarta tavlan.
Träningsdagen: Dagen innan första etappen så behöver man självklart ut och känna på terrängen. Alpområdet sades vara mest relevant så vi fastnade för det. För att ta sig till starten fick man först köra bil en bit, sedan åka bergbana till Stoos och därifrån hoppa i skidliften till toppen av Fronalpstock. Därifrån väntade 700 höjdmeter nerförslöpning via ett antal kontroller. Träningen visade att det skulle bli rejäl kupering och aningen svårlöpt. Alternativträningen för Marie som var osäker på hur hennes knä skulle klara så mycket nerför blev på sprintkartan i Muotatal som alla fick gratis. Mycket varm dag med strålande sol och det var bra att få känna på terrängen. Duschen efteråt var i mixad dusch, omklädningsrummen var separata men själva duschrummet var gemensamt. Lite underligt med tanke på att det var en mellanstadieskola vi bodde på. Nummerlappsutdelning var även på programmet denna dag. Som icke-elitklasslöpare fick man även sin definition för hela veckan. Så det var bara att börja plugga kodsiffror och kontrollpunkter. Deltagarkuvertet innehöll även den obligatoriska visselpipan – no whistle, no start.
Etapp 1: Tävlingen inleddes med en sprintetapp i Schwyz. Etappen bjöd på rolig sprintorientering bland små gränder och med bra banor med mycket vägval. Elitklasserna startade på torget där även varvning och mål var belägna. Schweiziska landslaget var även med och sprang och det är alltid roligt att mäta sig med världens bästa, även om man ibland blir chockad över hur snabba de är. Vädret bjöd på hällregn fram till dess att vi startade, sen blev det uppehåll och vi hade säkert fördel av att slippa springa i regnet, då gatorna blev rätt hala av vätan. Duschen denna dag var separat men omklädningsrummen i gympasalen var inofficiellt blandade.
Etapp 2: Äntligen skulle vi ut i terrängen och testa på alpin terräng. Schweizarna hade planerat det hela så bra att vi hade starttider på nummerlappen och ”boarding times” för transporten till tävlingen. Transporten denna dag skedde i karavaner med 7 militärfordon, som vart och ett rymde ca 20 personer. Det var en smal och slingrig väg vi skulle uppför och det blev en del inplanerade stopp på vägen för att kunna passera mötande karavaner. Vädret var även denna dag en aning vresigt och det duggregnade då vi begav oss iväg till tävlingen. Marie startade lite tidigare och slapp undan det värsta, men när det var dags för Rasmus att starta var det inget kul väder. Dimman kom och gick, vilket gjorde orienteringen svårare. Kanske gjorde vädret att allt verkade värre, men området uppfattades som väldigt tufft. Det var mycket svårt att springa, så gott som överallt. Antingen var det brant uppför (jobbigt) eller brant nerför (livsfarligt) eller på skrå (där man halkade och ramlade) eller stenbundet av kalkstensklippor med djupa klyftor och överallt var det ganska svårlöpt underlag. Dessutom fick man ideligen korrigera sin riktning för att inte springa in i någon ko eller get som gick runt i tävlingsområdet. Jag (Rasmus) hade en riktigt tung dag och var varken lyckosam löpmässigt eller orienteringsmässigt. Efter dryga två timmar i terrängen kom jag äntligen i mål i ösregnet. Eftersom vädret fortfarande var dåligt bestämde jag mig för att bara ta min väska och bege mig till hemtransporten. Karavaner skulle avgå med 12 minuters mellanrum, och jag hann se en karavan avgå precis då jag kom till kön. Hade lite tur och kom bland de sista in i fållan för att få plats i nästa karavan. Men den kom inte. Efter lååååång väntan (nästan två timmar) i ösregn som bara tilltog kom vi äntligen iväg och jag tror att arrangörerna då lyckades klämma in alla som var kvar på tävlingen i de bilar som dök upp. Rejält kall hade man hunnit bli, där man stod i bara tävlingskläderna och inte så lite irriterad på arrangörerna. Men efter ca en halvtimme i en varm dusch på boendet kändes det bättre, och funderingarna på att lämna alltihop, sätta sig i bilen och ta in på hotell i exempelvis Paris, övergavs.
Etapp 3: Denna etapp skulle vara något mycket speciellt och unikt. Starten och målet var beläget på 1800 meters höjd och för att ta sig till målområdet startade dagen med en vandring på 4.5 km med 700 m stigning. Arrangörerna informerade om att detta var något unikt inom orienteringen och en upplevelse. P.g.a. det myckna regnandet dagen innan så blev de äldsta och yngsta klasserna (som skulle avgöras nedanför högplatån) inställda med motiveringen att det var mycket höga flöden i vattendragen. Med dessa förutsättningar var man inställd på något mycket extra och speciellt – de skulle väl inte utsätta oss för två timmars klättring utan anledning. Visst var det fint och lättare att springa än dagen innan men så himla speciellt var det inte. Under gårdagen lärde vi oss att de gråa områdena inte var så lättlöpta som man är van vid i Skandinavien, så det gick bra att undvika dem och de var lätta att orientera efter. För ovanlighetens skull blev man under denna etapp jagad av hästar och inte av kor, även om dessa fanns här uppe också.
Vilodag: Efter tre tuffa tävlingar var det dags för att vila och turista en dag. Skönt att vila benen, tyckte vi, men när man läser om vad som ska ses i Schweiz visar det sig att det är vandring i bergen som är den stora begivenheten. Vi tyckte oss ha fått nog av detta, det tyckte dock inte våra portugisiska vänner som även denna dag ägnade sig åt bergsvandring eller träning. På kvällen slögick vi förbi resultattavlan och såg en skylt på tyska som såg viktig ut. Det visade sig efter lite forskning att morgondagens etapp inte skulle genomföras som planerat utan att etapp 4 och 6 bytt plats. Detta eftersom regnet på andra dagen hade spolat bort vägen som ledde upp till området för etapp 4. Det innebar att starttiderna och samlingsplats för etapp 6 gällde, vi funderade en smula på att hur många som missat detta eftersom vi själva märkte det av en slump.
Etapp 4 (eller 6): Det upp tidigt för att åka första militärtransporten till TC. Där väntade ytterligare en transport till startplatsen som var belägen på 2050 m höjd, sista 250 m stigning var vandring. Startpunkten var en sadelpunkt som var själva bergspasset, så innan start hade man inte sett något av tävlingsterrängen, trots att sikten var flera kilometer. Här väntade en fantastisk terräng, alpängar som var relativt lättsprungna (förutom att det var skrålöpning som gällde), fantastisk sikt och vacker utsikt. Dessutom var vädret underbart! Tyvärr stukade Marie foten redan på väg till tredje kontrollen så farten blev relativt låg i nerförsbackarna mot målet som låg på ca 1100 m höjd. Även i dag fick man bekanta sig med kor, vid en av kontrollerna i klassen DAL stod korna och vaktade runt den så att det var lite svårt att komma åt och stämpla. Helt klart veckans orienteringsmässiga höjdpunkt.
Etapp 5: Denna etapp var marknadsförd som ”the rough day”. Vi skulle äntligen få testa på att springa i skogen. Vid denna tävling avgjordes även Euromeeting. När vi kom till TC var de svenska stjärnorna på väg mot mål med kilometertider på 12-13 minuter så då visste vi att det skulle bli jobbigt och ta lång tid. DAL hade i dag 2.5 km och HE hade 3.9 km och detta skulle vara medeldistans med segrartid på 35 minuter. Det visade sig att det var en löpare (Benno Schuler) som klarade av herrelitbanan på under 10 min/km. Det var väldigt svårlöpt, tätt skog och knaggligt på marken. Sikten var väldigt dålig och dessutom var det ganska kuperat. Tufft att ta sig fram alls och ännu tuffare att hitta rätt. Dock var det fint väder, men nu tyckte vi att det var för varmt – man blir ju aldrig nöjd…
Etapp 6: Blev det ingen. Trots att arrangören hävdade att etapp 4 (eller 6) skulle kunna genomföras som planerat var vi en aning skeptiska. När vi dessutom båda led av småblessyrer och när ryktet nådde oss att de planerade banorna skulle vara riktigt tuffa, bestämde vi oss för att semestra och ta oss hemåt i stället. Så här i efterhand är vi glada för det. Vägarna till etapp 4 (eller 6) var inte farbara, så arrangörerna tvingades flytta den. De lyckades, enligt uppgift, på 15 timmar planera och genomföra en etapp till i området för etapp 5. Man fick tydligen 10 minuter på sig innan start att rita in sin bana själv. Och vi har hört att det blev ett rejält åskväder framåt lunchtid. Så efter vad vi hört i efterhand är vi väldigt nöjda med vårt beslut att avstå denna etapp.
Nästa gång Swiss O-week avgörs blir 2011 och då i Flims-Laax. Det är i närheten av medeldistansterrängen från VM2003. Dock blir det inte med oss på startlinjen, nu har vi ju provat Schweiz, så nästa gång får det bli något nytt.
Sammanfattningsvis ska vi väl säga att vi inte som helhet är fullt så negativt inställda som denna text ger sken av. Det var nog våra högt ställda förväntningar som inte till fullo infriades. Vi är definitivt glada att vi genomförde denna resa och rekommenderar även andra att prova på orientering i Schweiz.
Kartorna (med H40-banor) finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar